Det kan ju bara bli bättre.

Ett förlorat slag kräver sina offer och ingen väntade sig att Donald Rumsfeld hade långt kvar på sin post nästan oavsett hur kongressvalen slutade, och oavsett Vita Husets ibland skrattretande lojalitet gentemot de sina. Militärer och neocons har nästan ramlat över varandra under de senaste veckorna i sina försöka att distansera sig från Rumsfeld (Michael Ledeen med sådan frenesi att han helt förlorat sin intellektuella trovärdighet på kuppen) så nyheten slog inte direkt ned som en bo... nä, kanske inte just den liknelsen förresten.

Det viktiga är trots allt inte att Pentagon inte längre leds av en person med en patologisk oförmåga att erkänna, än mindre förstå, sina egna misstag. Det viktiga är vem de kommer ledas av – och jag har inga problem med Robert Gates.

Det är inget snack om att valet av Gates i viss mån är styrt av just de senaste veckornas myteri inom de ideologiska leden. Han är ett klassiskt val för en president med ett stort behov av att visa sig mindre polariserande än förr. Genom att Gates arbetat för både Republikanska som Demokratiska administrationer har han ett kontaktnät och goodwill på båda sidor som kommer tjäna honom väl.

Gates har dessutom en diplomatisk sida som saknats hos många i Bush-administrationen, inklusive förordande av en direkt dialog med Iran. Han har alltid varit en pragmatiker snarare än politiker, vilket Pentagon, och de människor världen över som direkt påverkas av Pentagon - från Irak till Indonesien till Afghanistan - behöver mer än någonsin efter Donald Rumsfelds katastrofala tid som dess ledare, chefsideolog och alldeles egna Dr Strangelove.